BIORECENSIONER

MODIG
Regi: Brenda Chapman & Mark Andrews, 2012
Röster original: Kelly Macdonald, Emma Thompson,
Billy Connolly m.fl.
Röster Sverige: Amy Diamond, Ewa Fröling,
Leif Andreé m.fl.

Modig handlar om prinsessan Merida och hur hennes roll som nobel dam krockar med egna värderingar. Hon är en fena på bågskytte och klättring vilket gör hennes mor drottningen besviken. Merida ska ju nämligen helst uppföra sig som en
dam, bära korsetter och framförallt traditionsenligt gifta sig. Som ett slags tecknad Ronja Rövardotter är hon fast besluten att få göra egna val och misstag i livet. När hon hamnar på kollisionskurs med mamman förändrar Merida i vredesmod hela kungarikets tillvaro. Filmstudion Pixar har genom åren varit med och förändrat den tecknade filmen så den inte helt ses som en filmkonst för treåringar. Filmer som Wall-E och Upp är bara två exempel på hur modiga historier förenar generationer. Därför är det märkligt att Modig är så lik de traditionella sagorna – visst stretar Merida emot tanken på drömprinsar men hon kan heller inte frigöra sig från rötterna hos Disneyprinsessorna, ungefär som en tonårsrevolt som aldrig blev av. Som Pixarfilm kan man alltså känna sig aningen snuvad på något större, men samtidigt är det också en film obevekligen och framförallt riktad till barn. Och mina barn kommer att älska den.
JONAS DANIELSSON

BILL CUNNINGHAM NEW YORK
Regi: Richard Press, 2010
Medverkande: Bill Cunningham, Anna Wintour,
Editta Sherman m.fl.

I modebloggarnas tid kan det väl vara på sin plats
att presentera mannen på gatan: Bill Cunningham. I
fem årtionden har han cyklat runt New York med
ett leende på läpparna och fotograferat gatumode.
Ständigt i vimlet och vad det tycks alltid på rätt
plats. Modelejon, redaktörer, designers, kändisar och djärva personligheter ligger alltid steget efter Bill vad det gäller att förutspå kommande trender.
Hans spalt i New York Times har blivit legendarisk
och via den här fingertoppskänsliga dokumentären
kommer vi en osedvanligt ödmjuk legendar inpå
skinnet. Eller gör vi? Bill Cunningham är isåfall
möjligen världens lyckligaste person. Kanske blir
man också det om det är möjligt att följa något
som upplevs som ett kall. Utan att rucka på några
principer har Bill lyckats behålla både värdighet och
oberoende, helt nöjd i sitt överbelamrade krypin där
han sover på en skumgummimadrass, uppstaplad på ett gäng böcker.
Den positiva stämning och glädje filmen förmedlar
genom sin energiska huvudkaraktär gör en cyniker
som mig misstänksam. Trots det är det omöjligt att
inte gilla Bill och lämna biosalongen fånigt leende.
Ändå skönt ibland med dokumentärer som inte gör
en heligt förbannad på världen.
JONAS DANIELSSON

EN OVÄNTAD VÄNSKAP
Regi: Oliver Nakache & Eric Toledano, 2011
Medverkande: François Cluzet, Omar Sy, Anne Le Ny
Premiär: 21 september

Måbrafilmer står en ibland upp i halsen. Speciellt när de är baserade på sanna historier och blir sådär smetigt sentimentalfina att man vill att något ska sprängas. Främst beror det på att man kan räkna ut allt innan filmen knappt börjat men då och då lyckas även det mest klyschiga leverera en kärna av äkthet. Precis så är det med kompisfilmen En oväntad vänskap. Två totala
motsatser till människor – den helförlamade rikemannen Philippe och smågangstern Driss – möts, tvekar, blir kompisar och lär sig saker av varandra. Det känns som en repris av tusen filmer vi sett förr men tack vare att filmen spelas oerhört väl, framförallt av François Cluzet, som samtidigt lyckas både vara vaksam, arg och ha glimten i ögat. Här och var skiner också glimtar av genuin vardag igenom, som att en granne alltid parkerar fel eller att Driss lillebror hamnar i trubbel. Saker som ger fyllnad åt historien som annars är lite vardag light eftersom de dagliga rutinerna och den förmodade tristessen nästan helt uteblir. Kanske faller det sig naturligt eftersom En oväntad vänskap främst vill berätta om livsglädje, något den utan tvekan lyckas förmedla.
JONAS DANIELSSON

FAUST
Regi: Aleksandr Sokurov, 2011
Medverkande: Anton Adasinsky, Johannes
Seiler, Isolda Dychauk m.fl.

Den ryska regissören Sokurov geniförklarades med filmen Den ryska arken (2002) som spelades in i en enda tagning. Som en slags åminnelse av forna ryska mastodontfilmer hyllades den av filmsmakare världen över.
Faust är Sokurovs tolkning av Goethes klassiska berättelse. Ni vet den om mannen som säljer sin själ till Mefistofeles. Grundhistorien är densamma men Sokurov tar en egensinnig väg genom berättelsen och tvärtemot originalets lismare är djävulen i filmen faktiskt rätt grotesk. Grotesk är för övrigt ledordet i filmen. Vi får användning av adjektivet redan i inledningen. Mäktigt och smutsigt kastas vi nämligen rakt in i en grotesk obduktion och diskussion om själens plats. Dr. Fausts värld är onekligen en värld av misär och för att överleva måste han få tag i pengar. Han beger sig därför till en man som lever på att låna ut kontanter. Här slungas han ner i en vindlande diskussioner och när han träffar vackra Margarete är han beredd att till och med sälja sin själ för henne. Faust är en funderande film om död, begär och människans väsen i en miljö som mest för
tankarna till postapokalyptiska framtidsfilmer. Smutsen blir en tydlig hierarkisk markör, inte bara ekonomiskt utan också moraliskt där lorten förpassas till alla nedre regioner. Starkt symbolisk och filosofiskt tyngd är det lätt att missa hur
ofantligt snygg filmen också är. Faust kräver därför stor koncentration eller helst flera genomtittningar. Efter andra gången är den lätt värd en fyra.
JONAS DANIELSSON