Biorecensioner

MAMA
Regi: Andrés Muschietti, 2013
Medverkande: Jessica Chastain, Nicolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier m.fl.

Egentligen borde det vara förbjudet att göra skräckfilmer om barn. Eller, nej förresten. Kanske alla skräckfilmer skulle handla om barn? Det blir nämligen tusan så mycket mer effektivt då. Speciellt om de blir uppfostrade av ett ilsket spöke. Mama handlar helt enkelt om två systrar som efter en olycka hamnar ensamma i en mystisk stuga mitt i skogen. Där blir de kvar i flera år tills deras envisa farbror hittar dem, förvildade, skitiga och med konstiga historier om någon de kallar för "Mama". När de flyttar in hos farbrodern och hans motvilliga flick- vän till rockstar wannabe börjar det hända grejer. I trailern såg det här ut att kunna bli en ny Barnhemmet (Juan Antonio Bandona, 2007) och upplägget är ganska liknande. De psykiskt och fysiskt utmattade barnen är till en början skickligt porträtterade och den psykologiska utvärderingen spännande och i den stilen hade gärna filmen fått fortsätta. Tyvärr måste det till ett ytterst förväntat slut och lite väl mycket dataspöken. I små doser är Mama en skrämmande gestalt som man känner igen från ögonvrån och hanterad med lite mer finess hade det här kunnat bli en höjdare för en bredare publik. Nu blev det mest en standardskräckis för oss som gillar sådant här.
JONAS DANIELSSON

WARM BODIES
Regi: Jonathan Levine, 2013
Medverkande: Teresa Palmer, Nicholas Hoult, Analeigh Tipton m.fl.

Kan en levande kvinna älska en zombie? Vad säger de levande respektive de döda om ett sådant oheligt förhållande? Det är grundpremisserna för den här småsöta men rätt groteska Romeo & Julia- historien. Zombiepojken R, med någon slags mänsklig moral beskyddar den levande Julie och magi uppstår. Ett hjärtslag i taget tar den mänskliga närheten och värmen honom närmare det riktiga livet. Botemedlet mot zombieepedemin är således kärlek, att vi bryr oss om varandra. Det är budskapet i Warm Bodies. Tittar vi hörlursförsedda stressfolk bara upp från våra smartphones för ett ögonblick räddar vi varandra och slut- ligen världen. Med tanke på zombiefilmens inneboende socialkritiska kärna sätter Warm Bodies fingret på ett av genrens mest tydliga teman - vår självdestruktivitet. Tyvärr måste jag ändå säga att det är lite för enkelt, eller snarare att det är en alltför lång väg att gå för att synliggöra denna poäng. För oavsett alla smarta referenser till zombiegenren, hjärnätandet, långsamheten och dumheten blir parodin platt när allt är på låtsas, som att Bobby till slut kliver ur duschen. Varför luktar inte zombiepojkvännen? Om det räcker med lite zombieblod i pannan för att passera som odöd, varför har det tricket inte använts för att utrota de vandöda? Om zombier kan tänka, öppna dörrar och sköta skivspe- lare, varför har inte de i sin tur käkat upp allihop? Varför i hela jädra friden kan zombierna käka dött kött sparade likt en doggy bag i fickan? Då är det ju lugnt för de veganzombier som inte vill äta levande människor. Det här är såklart för att få historien att fungera men dessa krystade konstruktioner blir nästan outhärdliga då de görs bara för att anpassa ännu ett monster till en fålla av föredetta upprorsmakare. Det finns faktiskt andra zombiefilmer(exempelvis MyBoyfriend'sBack, ZombieHoneymoon, BoyEatsGirl) i samma anda som berättar typ samma historia utan att bli till en total sockerchock. Är du inte en fanatiskt zombienörd som undertecknad har du kanske lättare att se en nyskapande zom-com. Inte vet jag, men okej, det får finnas vegetarianvampyrer och zombier med själ, men det tar udden av det som länge varit vasst och otämjt. Det fanns en tid, för bara tio år sedan, det inte kunde komma tillräckligt med zombiefilmer - nu är det tyvärr för många.
JONAS DANIELSSON

BROKEN
Regi: Rufus Norris, 2012
Medverkande: Eloise Laurence, Tim Roth, Cillian Murphy m.fl.

Tonåringen Skunk blir vittne till en rejäl och oväntad misshandel och efter det blir hennes liv inte sig riktigt likt. Gatorna i det lilla kvarteret i Storbritannien tycks plötsligt vibrera av förändring. Det tragiska i berättelsen är nog att hon faktiskt ändå är rätt van vid förändringar. Det mesta i hennes liv är på något sätt skadat, vilket antagligen titeln anspelar på. Historien om den unga Skunk är kanske lite väl självmedveten, klassisk brittisk köksrealism, samtidigt är hennes perspektiv fräscht. För sådana här växauppfilmer brukar annars handla om pojkars berättelser. Upplägget med ett sommarlov där tonåren närmar sig med givna bråk med föräldrar och ett slags för- lorande av oskuld när vuxenvärlden knackar på lyckas också undvika att bli helt stereotyp. Främst beror det faktiskt på debuterande Eloise Laurence i huvudrollen som fullkomligt stjäl hela filmen. Den enda som har något att sätta emot är Tim Roth i rollen som pappan. Scenerna mellan dotter och far blir därför särskilt elektriska, ibland ljuva, ibland kärva. Faderns försök att vara en god familjefader och samtidigt jobba hela tiden är tragikomisk där han sitter inlåst för att undkomma Skunks pockande på uppmärksamhet. Kanske är det också filmens kärna och tilltalande budskap. Ett samhälle byggt på arbetslinjer, klassklyftor och motsättningar som samtidigt hyllar det lyckade är kanske inte inriktat på det vi kantstötta kanske allra mest vill ha: mänsklig gemenskap.
JONAS DANIELSSON

BROKEN CITY
Regi: Allen Hughes, 2013
Medverkande: Catherine Zeta-Jones, Mark Wahlberg, Russell Crowe m.fl.

Settingen i konspirationsthrillern Broken City är som hämtad från teveserien The Wire. Vi vet från början att staden är förlorad till korrupta politiker och ett jävligt tarvligt spel bakom kulisserna. I det här spelet slås snuten Billy Taggart ut likt en bonde som kan offras på ett schackbräde. Billys karriär tar ett abrupt slut i och med en dödsskjutning. Sex år senare jobbar han som privatdeckare och dras in i borgmästarens valkampanj då han ska utreda borgmästarhustruns otrohetsaffärer. Trots indikationer på rejäla ugglor i mossen kan Billy inte undkomma en politisk intrig samtidigt som hans eget förhållande bjuder på alldeles egna vändningar. Inte helt oförståeligt då han är en tusan så svår, arg och oborstad lymmel med, som han själv tycker, äganderätt över andra människor (ja, framförallt flickvännen såklart). Mark Wahlberg är återigen tillbaka i rollen som bitter, jävligt arg snut. Senast i komedin The Other Guys (Adam McKay, 2010) briljerade han med sin utlevande ilska och även om det här är mer återhållsam fungerar det. Karaktären är en slags parodi på den stereotypa deckaren men Wahlberg lyckas levandegöra pastischen. Intrigen och det sjaskiga innehållet ger även historien ett skimmer av vi-har-sett-det-förut men trots det är Broken City faktiskt helt okej.
JONAS DANIELSSON