MUSIKRECENSIONER

USHER
“Looking 4 myself”
(Sony Music)
På nätet: www.usherworld.com

Justin Biebers mentor har själv varit en stjärna sedan tonåren, och har även han haft sin mamma att tacka för att karriären en gång tog fart. I dag har den 33-årige sångaren en avundsvärt smooth stämma som han med bravur använder till sånger om sex och kärlek. Den här gången ger han sig också på lite Maxwell-falsett i snygga balladen "Climax". Riktigt bra är också Max Martin-dängan "Scream", som man ska vara rejält stelbent för att inte dansa till. Och Usher glimrar till på allvar när han gör lite skitigare soul i "Sins of my father". Värt att notera är dessutom att Swedish House Mafia ligger bakom sköna "Numb" och "Euphoria" (nej, nej, inte DEN). Men i övrigt består "Looking 4 myself" av några ärligt talat rätt tradiga mellanspår. Och även om mycket är bra ger blandningen av retrosoul, dansmusik och pop albumet ett onödigt småspretigt intryck.
THERESE LINDSTRÖM

THE HIVES
“Lex Hives”
(Universal)
På nätet: www.thehivesbroadcastingservice.com

Varumärket The Hives känns inte direkt klockrent
efter de senaste årens skriverier om Tambourinehärvan.
Bandet verkar ha en förmåga att hamna i
rättsligt klister (kontraktsbråket med Burning Heart
om nu någon glömt det?).
Helt klart har det kostat på för Fagerstabandet. "Lex
Hives" är blott tredje skivan sedan det stora genombrottet
för tolv år sedan med "Veni vidi vicious". Det
är inte lätt att odla karriären då. Men märks det på
det kreativa planet? Nja. Tycker nog att bandet går
rätt stärkta ur härvorna. Nya plattan - den första på
fem år - är mer än godkänd.
Problemet är att Hives enligt mitt tycke aldrig varit
ett albumband, mycket beroende på att Howlin'
Pelle & co är så satans bra live och då känns
skivorna aningen platta (samma problem som gäller
Bob Hund). Hur orättvist det än kan tyckas.
"Lex Hives" är efter förra musikaliska äventyret "The
black and white album" lite tillbaka till rötterna med
punk och garage i förarsätet och lite pop i baksätet.
Men hitlåtarna är inte klockrena och melodierna har
fått stå tillbaka för skramlet, öset, hejaklackssången
och riffandet.
Fungerar svinbra live men känns rätt nedbrytande i
längden på skiva.
HENRIK LARSSON

FRIENDS
“Manifest”
(Lucky number/Universal)
På nätet: www.afriendzone.com

Nej, det är inte Nina och Kim som gör efterlängtad
comeback med dansbandet. Det här handlar om
Brooklynbandet som fick en jättehit i vissa kretsar i
höstas med den magiska singeln "I'm his girl" - en
låt jag utan tvekan utnämner till en av årtiondets
allra bästa. Den perfekta hipsteruppdateringen av
Talking Heads 80-talssound med New York-attityd.
Det är förstås omöjligt att upprepa den bedriften på
en hel skiva. Blixten slår inte ner två gånger, men
Friends är inte ett one-hit-wonder utan lyckas
kanalisera det sena 70-talets new wave-våg i New
York och gör dessutom något eget av det.
MIKAEL FORSELL

PATTI SMITH
”Banga”
(Columbia)
På nätet: www.pattismith.net

Redan titeln är genialisk. Patti Smiths nya album
är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske
författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman
"Mästaren och Margarita". Ribban är därmed
satt högt, men förra årets Polarpristagare håller
vad hon lovar. Hennes första album sedan
"Twelve" 2007 innehåller bland annat en
födelsedagssång till Johnny Depp, en sång om
tsunamikatastrofen i Japan och en låt skriven för
att hedra den framlidna sångerskan Amy
Winehouse - detta trots att Smith och
Winehouse aldrig träffades. Ambitionerna kan
verka pretentiösa men resultatet är en vacker
och litterär blandning av pop och punk. De
poetiska texterna, som ibland talas fram som en
monolog, och Pattis Smiths, som alltid, sensuella
röst gör "Banga" till hennes bästa album sedan
"Horses" 1975.
SALLY HENRIKSSON

BOBBY WOMACK
“The bravest man in the universe”
(XL/Playground)
På nätet: www.bobbywormack.com

Jag blir alltid skeptisk när hippa artister ska "hjälpa"
gamla idoler med sina plattor. Och när jag hörde att
Damon Albarn skulle göra Bobby Womacks comebackplatta
blev jag oroad. Desto mer när jag hörde
att Lana Del Rey var inblandad. Men det funkar
riktigt bra. Bobby Womack är en gammal soulhjälte
som levt hårt och sett allt. Bara han öppnar munnen
skapas det magi och det fattar Albarn och medproducenten
Richard Russell. De omger Womack
med endast minimalistisk electronica och låter soulhjälten
ösa ur sin livserfarenhet. Resultatet är både
suggestivt och gripande på samma gång.Men det
går inte att komma ifrån att det är en artist i slutet
av sin karriär. Och det hörs. Bobby Womack har varit
mycket bättre och vitalare.
MIKAEL FORSELL

NIKI & THE DOVE
“Instinct”
(Universal)
På nätet: www.nikiandthedove.com

Så denna mytomspunna duo, hyllad av en brittisk
kritikerkår och framlyft av BBC som ett av årets
stora stjärnskott, släpper nu äntligen ett album.
Håller hajpen? Tveklöst. Det är årets hittills allra
bästa album. Genial electronica förklädd till
lättsmält pop med starka låtar och refränger.
Numera sägs det allt oftare att dansmusik är den
nya popen. Det är förstås helt sant och det här är en
skiva som gjord för att erövra världen.
Vill man göra det enkelt för sig kan man jämföra det
med om Lykke Li hade bildat en trio med syskonen
Dreijer i The Knife. Så bra är faktiskt det här. Och
sångerskan Malin Dahlström tillhör redan våra mest
uttrycksfulla sångerskor. Det är bara att kapitulera.
MIKAEL FORSELL

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
“Americana”
(Warner)
På nätet: www.neilyoung.com

Jag har alltid gått och väntat på att få höra skolfavoriten
"Tom Dooley" i skränig altrockversion. Så
känns det i alla fall när jag lyssnar på "Americana",
nya given från Neil Young och den första på nio år
ihop med gamla kompbandet The Crazy Horse. Med
distade gitarrer och call and response-körer ger de
nytt liv till hundra år gamla folksånger vars texter
fortfarande känns angelägna. Det är nedtonat, men
ändå mäktigt och sorgligt på samma gång. Det skär
i hjärtat när Young skriker efter sin älskade
Clementine i visan med samma namn (egentligen
"Oh my darling..."). Lika mycket skär det i öronen
när de ger sig på "God save the queen" mot slutet
av skivan. Jag föredrar att minnas Sex Pistolsversionen.
SOFIA JUVEL