SIONER SPELRECENSIONER RECENSIONERRECENSIONERREC

TIGER WOODS PGA TOUR 2013
Xbox 360, PS3

Lämpligt till vinterkvarlämningarnas döende status
släpper EA ytterligare ett Tiger Woods-spel till fansens stora njutning. En konkurrensfattig genre som den här gör dock att golffesten får en smått bitter eftersmak. Jag brukar som regel raljera över nyhetsbristen i EA:s sportspel men det här tar nog priset. Då en sådan sak som grafiken tagit ett steg bakåt så har man rätt att vara besviken. Ett nytt karriärsläge finns att ge sig i kast med, men det ska sägas att inte känns nämnvärt fräscht det heller. Väl på banan är dock det mesta sig likt vilket faktiskt måste beskrivas som en trevlig virtuell
golfupplevelse. Golfen i sig är behandlad med en
stor dos känsla, men så har det också varit i seriens
tidigare förlagor. Golfspel som det är tvingar denna
sanning mig att ge spelet åtminstone en trea, men
det måste sägas rakt ut: jag börjar tröttna på EA:s
lathet. Skillnaden mellan föregångaren och det här är inte värd ytterligare 650 kronor, det måste tyvärr
erkännas.
KIM LINDER

PANDORA’S TOWER Wii

Om detta är ett rollspel med actioninslag eller
actionspel med rollspelsinslag är jag osäker på. Det
viktiga är att jag gillar det. Huvudkaraktären Aeron
kämpar för att befria den vackra Elena från en förbannelse.
Det kräver att han samlar kött från 13 olika monster i 13 olika torn. Inget torn liknar det andra och utmaningarna inom dem känns verkligen
unika. Pusselmomenten som återfinns i varje spira
kräver inget geni för att lösas men har ofta en finurlig touch. Bataljer mot tornens fiender lämnar inte mycket att önska. Med hjälp av Aerons kedja kan man binda ihop odjur med varandra eller hindra ett monsters rörelser. Otroligt kul moment! Det enda
man kan klaga på är att striderna inte gör sig helt
till rätta i den medelmåttiga grafiken. Historian i
Pandora’s Tower är inte jättegripande men förs
framåt bra av starkt röstskådespeleri. Det, tillsammans med schysta spelmoment, gör att Pandora’s Tower verkligen engagerar.
ANTON BJÖRNBERG –KALÉN

WRECKED: REVENGE REVISITED
Xbox 360, PS3

Ett absurt erkännande är det faktum att denna
titel är en av 2012 mest efterlängtade för egen
räkning. Detta är alltså uppföljaren till Mashed:
Fully loaded och likheterna är naturligtvis många.
Dessa spel får kallas partyspel och tillsammans
med ett gäng polare så är underhållningen gränslös.
Med en blandning av Mario Kart och valfritt
racingspel rinner timmarna iväg – trots spelets
mycket spartanska utformning. Grafiken är ganska
kass, ljudeffekterna bitvis skrattframkallande och
variationen är obefintlig. Enspelarläget får dessutom
anses vara ytterst begränsat. Men konceptet
och spelglädjen ursäktar alla latheter. Att spelet
dessutom är ett nedladdningsspel till konsolerna
gör att det inte kostar mer än strax under tvåhundralappen.
Som exempelvis förfestspel är detta
helt enkelt smått oslagbart och jag råder varenda
ägare av respektive konsoler att ge detta en chans.
Priset per underhållningstimme blir inte mer än
ett par kronor.
KIM LINDER

ARMORED CORE V
Xbox 360, PS3

Robotar är förmodligen bland det coolaste som
finns. Vem har exempelvis aldrig drömt om att
avnjuta en intim historia med någon så maffig
som Optimus Prime? Gissningsvis ingen.
Allsmäktiga robotar innehar alltså huvudrollerna
i senaste tillskottet i Armored Core-serien.
Robot-mot-robot är det egentligen som gäller
vilket är ett ganska tacksamt upplägg för att öka
möjligheterna till mastodonta slag. Här har vi
dock ett ojämnt spel under luppen. Jag är svag
för den råa postapokalyptiska värld som här
målas upp, det är mer vågat och äkta än sminkade
miljöer som ibland återfinns i branschen. Paralleller
till klassiska Zone of the Enders är lätta att
dra. Men bristerna är också många, någon story
finns inte att snacka om och tyngdkänslan i
metallkämparna kan ifrågasättas. Dessutom
känns det snabbt repetitivt vilket inte inbjuder
till sträckspelande. I dålig konkurrens tycker jag
ändå att detta kan förtjäna uppmärksamhet från
en del robotdyrkare där ute.
KIM LINDER

BIRDS OF STEEL
PS3, Xbox 360

Flygplansspel är en genre jag tycker är oväntat liten.
Den får ofta stå till sidan för andra spel som har
landburna fordon i huvudrollen. Birds of Steel är
dock ett spel som visar varför det just är så. Till att
börja med är kontrollen obekväm.. När du vill
svänga med ditt plan råkar du ibland bromsa ned
eller gasa upp eftersom allt sköts med samma spak.
En annan irriterande sak är bristen på flyt i spelet.
Det hoppas hejvilt mellan filmsekvenser och riktigt
spelande vilket gör att tempot bryts helt.
Tyvärr väger inte mängden på uppdragen upp för
det, hur många de än är. För trots det imponerande
antalet är de flesta ganska likgiltiga och tråkiga. Det
är hårt att säga att grafiken är dålig, men den når
inte upp till vad de flesta konkurrenterna bjuder på.
Ljudet är mest bara hemskt. Jobbiga och repetitiva
radiodialoger får mig att önska livet ur de som
sänder på min frekvens. Tacka vet jag hellre en
hederlig bil nere på trygga mark.
ANTON BJÖRNBERG –KALÉN